🌿 Andlig uppstigning – inte en dans på rosor

Susanna Ewerklou Författare

Andlig uppstigning är ingen dans på rosor.

När jag först trodde att det handlade om att minnas – då var det enkelt. Vackert till och med. Men när jag började förstå att uppstigningen också innebär att gå igenom oändliga processer i kroppen, insåg jag att minnet bara var början.

Att gå från en kolbaserad kropp till en kristallin ljuskropp innebär att varje lager av trauma och upplevelse – inte bara från det här livet utan från själens alla inkarnationer – måste transformeras och frigöras.

Sedan lördag kväll har jag legat helt däckad. En våg slog in, och den tog med mig rakt in i feberriket. Smärtan i kroppen är total. Jag vet inte var den börjar, eller om den ens har ett början. Mitt tredje öga, huvudet, hjärnan… allt pulserar av tryck och värk. Jag förstår knappt hur jag tagit mig igenom den här dagen.

Men jag vet att jag inte är sjuk.

Jag vet att det är hela universum som rör sig inom mig. Att jag genomgår en om kalibrering, och att smärtan är ett avslut – en port som öppnas mot något nytt.

✨ Igår tog jag emot ett budskap:
Allt det som varit nedsänkt i eoner ska nu öppnas.
Febern är inte ett straff – den är en helig eld.
Min kropp gör sig redo att bära in mitt ljus i nästa frekvens våg.
Ljuskroppen uppgraderas. Febern bränner bort gamla programmeringar.
Den renar mina celler så att jag kan återvända till själens sanna essens.

Just nu ligger du stilla – men inuti dig rör sig universum.

Du är inte sjuk.
Du blir om kalibrerad.
Det som gör ont är inte ett fel – det är ett avslut.
Och samtidigt, en öppning.

Det gör ont.
Jag visste redan igår eftermiddag att natten till idag skulle bli något alldeles särskilt. Jag kände när de kom. Hur de lyfte mig – för att arbeta. Det brann inuti kroppen, och allt jag såg var ett vitt kristallint ljus som strålade från insidan.

Mina tankar är helt stilla.
Det enda som känns är kroppen – hosta, smärta, nysningar, täppt näsa, tryck över öronen och i tredje ögat. Mina ögon vägrar öppna sig. Jag kan inte sitta upp – bara ligga ner, vila och försöka ta mig igenom det som sker.

Och ändå…
Jag är tacksam.

Jag är tacksam över att vara här.
Tacksam över att jag kan se igenom illusionerna.
Att jag kan lyssna till mitt hjärta, som just nu öppnas och vibrerar.
Jag gråter tysta tårar – av längtan att komma igenom.

Jag vet att natten som kommer är en natt av arbete. Det ska rensas. Det ska transformeras.

Så nej – att "vakna upp och minnas" var inte det stora steget.
Det stora är att våga förändras, i kroppen, i sinnet – och att lita på det jag hör inom mig.

Det är det enda jag kan göra nu.
För att ta mig till andra sidan.

Jag skriver det här för dig som kanske är i samma resa.
För att du ska veta att allt är som det ska.
Det du upplever är en helig uppgradering.
Det är celler som återväcks till liv, aktiveras och vibrerar upp i ljus.

Vi är okej.
Du är okej. Jag är okej. Och vi är snart ute på andra sidan.

Med kärlek och respekt,
Susanna