Vem vill jag vara?

Här ställer sig Malin en lite djupare fråga än vad rubriken egentligen uttrycker.

Vem vill jag egentligen vara?

Under större delen av mitt liv har jag levt i identiteter som har varit min sanning. Jag har stannat vid tanken: ”Jaha, jag blev en sån här person och kan inte ändra mig.”

Men när jag nu har börjat studera mina identiteter ser jag att jag faktiskt har möjlighet att förändras.

Jag har trott att jag ÄR tyst, snäll, hjälpsam och den som alltid fixar. Men tänk om en del av det inte är den jag är, utan sätt som jag har lärt mig att vara?

Jag lärde mig tidigt att vara tyst. När jag var liten var det viktigt att barn inte pratade när vuxna pratade och dessutom var jag ju alltid så tyst och ett snällt barn.

Min högsta önskan har alltid varit att vara omtyckt och älskad av andra människor. Ingen skulle behöva vara arg eller besviken på mig. Min strategi blev därför att vara tyst och inte säga ifrån.

Men vem vill jag egentligen vara? Om jag nu får möjlighet att ändra mig.

När jag började fundera på det här på ett djupare plan var svaret inte så enkelt och självklart.

Vill jag stå i centrum och prata hela tiden? Vill jag vara den som hamnar i konflikter och diskuterar vilt med alla jag möter?

Nej, det vill jag ju inte.

Däremot vill jag kunna säga nej lite snabbare än jag säger ja.

Ett ja har oftast kommit direkt, men sedan ångrar jag mig. För egentligen ville jag säga nej. Men om jag nu har lovat något kommer kanske någon att bli besviken eller arg på mig.

Eller är det bara jag som tror det?

Jag vill kunna säga: ”Stopp, jag vet inte. Låt mig tänka först innan jag svarar ja eller nej.”

Jag vill kunna vara ärlig i det jag gör och även kunna säga nej utan att få en klump i magen av dåligt samvete.

Jag har haft en förmåga att alltid fixa och hjälpa andra. Sedan har det inte funnits någon energi kvar till att ta hand om mig själv. Det har gjort att jag upplever att det finns en outtalad förväntan från andra människor – Malin brukar ju alltid fixa.

Eller är det också min egen föreställning och tro att det är så?

Men om jag nu lämnar mitt gamla sätt att förklara och övertänka och istället beskriver hur jag vill vara, så ser den beskrivningen ut så här:

🌿Jag stannar upp, känner in och tänker efter innan jag säger ja eller lovar att göra något.

🌿Om jag inte vet svaret direkt säger jag: ”Jag behöver fundera innan jag svarar.”

🌿Jag litar på min magkänsla och min intuition.

🌿Jag känner tydligare vad som är mitt och vad som är någon annans känsla eller energi.

🌿Jag gör mina val och går den väg som känns rätt för mig, med en riktigt go magkänsla och tacksamhet i mitt hjärta.

🌿Jag känner mig älskad och omhändertagen av mig själv.

Jag har alltid tänkt att jag skulle behöva vara tvärtom mot den jag är. Men ärligt talat så skulle jag inte vara Malin längre. Det hade ju bara varit att byta från en identitet till en annan på motsatta sidan av skalan.

Det hade ju blivit konstigt...

Jag har fler identiteter att upptäcka och utforska. Det här var bara ett exempel.

Det har tagit mig ganska lång tid att kunna se på mig själv med nya ögon och bli medveten om vilka delar som faktiskt är jag och vilka delar som kanske bara är gamla sätt som jag har lärt mig att vara.

Och det finns en härlig känsla av frihet i det.

För kanske behöver jag inte bli någon annan.

Kanske handlar det istället om att släppa taget om det jag en gång lärde mig att jag behövde vara, för att ge mer plats åt den jag faktiskt är.