Vem är jag egentligen?

Finns det något som jag kan släppa för att hitta mig själv?

Vem är jag egentligen?

Det finns delar av mig som jag nu är redo att lämna bakom mig.

För att komma till ett andligt uppvaknande behöver vi lämna det som inte längre har något syfte eller gagnar oss. Gamla mönster, ältande och loopar som vi gång på gång går in i utan att egentligen lära oss något av dem. Samma situationer – men med olika skådespelare. Det innebär att se vem har jag varit för att sedan släppa.

Jag kan skriva ner det och sedan läsa upp högt för mig själv men jag väljer även att dela min historia här för att du kanske kan hitta inspiration i det. Jag skriver inte för att du ska tycka synd om mig eller att du ska ha en åsikt utan jag skriver för att helt enkelt se vad jag ska släppa utan dömande.

När jag var 2 år blev min mamma inlagd på sjukhuset när hon väntade min lilla syster. Jag fick inte träffa mamma på 2 månader för läkarna trodde att det skulle vara skadligt för min mamma och att min syster skulle födas för tidigt. Min pappa jobbade om dagarna, byggde huset vi skulle flytta in i på kvällarna och jag var ibland hos farmor och ibland hos mormor.

Jag vet inte hur den lilla tvååriga Malin upplevde de månaderna. Jag minns dem inte. Men idag kan jag känna en stor ömhet för henne. Ett litet barn som inte förstod varför mamma plötsligt var borta.

Jag var ett tyst och snällt barn. Jag avbröt aldrig när någon vuxen pratade. Jag satt still, lekte och pysslade för mig själv. Jag hade livlig fantasi och var gärna ute i skogen.

Jag och min syster kunde leka fint men hon kunde också vara en retsticka och hon kunde reta gallfebern på mig ibland. Jag var tålig och sa inget. Jag svalde och svalde tills en dag, då rann bägaren över och då small det. Jag kommer ihåg hur jag kunde drämma till henne i ryggen med handen så hon fick en röd hand på ryggen. Sen fick jag skäll för att jag slogs.

Under min uppväxt var jag rädd för att mina föräldrar skulle bli arga på mig. Jag fixade alltid i smyg så att det skulle vara enligt deras önskemål. När jag växte upp hade jag inte så mycket kompisar. Min ”bästa kompis” lekte jag bra med tills någon annan kom och ville vara med henne och då hade hon inte tid med mig längre.

Jag kände mig utanför och upplevde mig själv som mesig, ful och tjock. Det mantrat har jag haft med mig hela livet. Men det jag har varit bra på det är att ta hand om andra. När någon slog sig grät jag med henne eller honom och gav tröst.

Jag blev den som alltid löste saker.

"Fråga Malin."

"Malin fixar det."

"Man kan alltid lita på Malin."

Och det var så sant. Jag fick nog inte lära mig vad ordet NEJ betyder och att det är okej att använda det om någon ber mig om något som jag inte vill göra. Jag sa ja om och om igen tills det började skava. Jag blev irriterad men vågade inte säga rakt ut vad jag tyckte och tänkte. Till slut så flydde jag i stället med tusen olika undanflykter eller så bara försvann jag utan att säga hej då. Jag var rädd för att såra någon annan eller att de skulle bli arga eller besvikna på mig. Tänk att jag varit rädd för det i hela mitt liv. Jag var expert på att gå på tå. Hade ständigt en klump i magen, främst när det gällde den närmaste familjen.

När jag någon gång inte velat följa med på något så har jag haft ”turen” att bli sjuk. Gärna hosta. Men med det så kom det dåliga samvetet som höll på att riva sönder mig i småbitar.

”Vilken hemsk människa jag är som gör andra människor besvikna. Det är nog det värsta jag kan göra mot någon annan, göra henne eller honom besviken”.

Jag har jobbat med bokföring och ekonomi genom åren och varit ”lydig” och följt alla lagar och regler som finns. På senare år har jag drivit mitt eget bolag och att kunna ta betalt och att värdera mitt eget arbete har inte varit lätt.

Jag har haft en hård piska på mig själv och en uppfattning att andra tror och tänker utan att ha någon förankring i om det var så eller inte.

Några gränser har jag aldrig haft utan alla har kunnat stå och stampa på mig. Jag har inte vågat säga vad jag tycker och tänker eller hur jag uppfattar saker. Eller vad min upplevelse är. Det har varit bättre att vara tyst. Smyga i kulissen. Jag har varit bra på att lyssna däremot. På vad andra säger. ”Det är så lätt att prata med Malin”. Var det så att jag såg dem och lyssnade på dem?

Jag har gått in i väggen ett par gånger men har inte lärt mig min läxa. Så min historia har upprepat sig genom livet i olika skepnader och i olika situationer men den röda tråden har alltid varit den samma.

Jag har gjort allt detta för att jag ville vara omtyckt och älskad. Jag längtade så efter att bli om hållen och att någon skulle säga:

”Du är perfekt”.

”Du duger precis som du är”.

Nu är det dags att lämna den delen av mig som trott att jag inte är älskad, trott att jag är ful och att min kropp är i fel storlek, trott att någon blir besviken på mig, trott att jag måste ha dåligt samvete och ha ont i magen, trott att ingen lyssnar på mig eller att jag inte har något vettigt att säga.

Jag har letat efter bekräftelse utanför mig själv när det egentligen är jag som ska krama om mig själv och säga att jag älskar mig själv. Smeka min kind och säga: ”Du är så vacker och du är perfekt”. Det är ju jag som har haft en känsla i mig om att jag är besviken på mig själv. Inte så konstigt när jag inte tagit hand om mig, gett mig själv kärlek och omtanke, inte lyssnat på vad jag har haft att säga. Inte tillåtit mig själv att ta plats, inte struntat i om någon inte håller med mig i det jag säger, inte stått upp för mig själv.

Men nu är det dags för förändring. Jag lämnar skuld, skam och dömande. Jag lämnar dåligt samvete och mantrat ”Vad ska andra säga och tycka”. Jag lämnar den felaktiga synen på mig själv och känslan att inte vara älskad.

Från och med nu är det bara en människa i hela världen som ska få all kärlek och omtanke som hon har längtat efter. Ja, Malin du är vacker och har en perfekt kropp. Du är så omtänksam och du är värd omvårdnad och att bli sedd. Ja, jag ser mig själv nu och jag står upp för mig själv i alla lägen. Äntligen har jag förstått.

Jag är tacksam för alla skådespelare som varit med mig under åren. Tack för ert tålamod. Det tog lite tid innan polletten ramlade ner. Ingen har ju gjort något mot mig, utan för mig. Det var detta som jag ville lära mig. Nu kan jag se det på ett nyktert sätt. Det har inte varit smärtfritt, varken att loopa eller att se looparna. Många tårar har fått lämna min kropp och ilska som har fått ge uttryck. Känslorna är okej att känna och att leva ut dem.

Det är dags att hitta hem till mig själv.

Med kärlek

Malin