Social dyselexi

Social dyslexi har öppnat en djup förståelse i mig om perception, telepati och gränser – och om något som har följt mig genom hela livet.

Jag har alltid förstått, men inte förstått vad?

Det här går djupare än jag först kunde sätta ord på.

Kanske är det därför sorgen kommer nu.

Jag fick hjälp att förklara det för mig, här dök ordet social dyslexi upp.

Inte som en diagnos, utan som ett nytt sätt att förstå  någonting som har påverkat hela mitt liv.

Jag har alltid haft svårt med det sociala språket.

Koderna.

När jag ska prata och när jag ska vara tyst.

Vad som förväntas av mig.

Vad som är lämpligt att säga.

Hur jag ska vara i en grupp när jag inte förstår det man pratar om.

Hur jag bara sitter kvar när jag inte har någonting att tillföra.

Nu kan jag se att det bara är ena sidan.

För samtidigt som jag har haft svårt att förstå det vanliga sociala språket har jag uppfattat ett helt annat språk.

Energi och telepati.

Det är först nu jag börjar förstå vad den kombinationen har gjort med mig.

Jag har alltid förstått mer än det som sagts

Jag uppfattar människor telepatiskt.

Det sker inte bara ibland.

I min upplevelse sker det hela tiden.

I nära relationer.

Med mina barn.

Med människor jag arbetar med.

I grupper.

Jag kan uppfatta en fråga innan den uttalas.

Jag kan höra orden inom mig innan människan framför mig säger dem.

Jag kan känna vart ett samtal är på väg.

Jag kan börja svara på något som för mig redan finns där, trots att den andra människan ännu inte har sagt det.

Det är här mitt liv blir begripligt på ett helt nytt sätt.

För jag har alltid förstått mer än det som sagts – men jag har inte förstått vad jag har förstått.

Jag har inte förstått att det jag uppfattade behövde ha en gräns.

Om jag hörde frågan inom mig svarade jag.

Om jag uppfattade ett behov agerade jag.

Om jag kände en energi tog jag in den.

Om jag uppfattade orden innan de uttalades kunde jag själv säga dem.

Sedan kunde människan framför mig reagera,

Det där skulle ju jag säga.

Eller uppleva att jag tagit hennes ord eller tankar.

Inuti mig har förvirringen varit fullständig.

För jag har inte upplevt det som att jag tagit någonting.

Jag hade redan hört det.

Här ser jag grundmönstret

I min förståelse av änglamänniskan finns den telepatiska kommunikationen naturligt.

Vi ska kunna känna varandra.

Uppfatta varandra.

Kommunicera bortom orden.

Det jag nu ser är något som för mig förändrar hela bilden,

Telepatisk perception utan gränser blir inte frihet.

Den kan bli en sammanblandning.

För om jag kan uppfatta en annan människa men inte vet var hon slutar och jag börjar, vad händer då?

Jag känner hennes oro och tror att jag är orolig.

Jag känner en spänning i rummet och börjar leta efter vad jag har gjort fel.

Jag uppfattar ett behov och gör det till mitt ansvar.

Jag hör en fråga och svarar innan den ställts.

Jag känner en reaktion och gör den till en sanning om mig själv.

Jag uppfattar – och gör det uppfattade till mitt.

Det är där jag ser grundmönstret.

Problemet har kanske aldrig varit att jag känt för mycket.
Problemet har varit att jag inte förstått gränsen i det jag känner.

När någon säger ”Tyst, Susanna”

Det är här sorgen kommer.

För om någon genom livet har sagt:

Tyst, Susanna.

så har jag inte bara hört orden.

Jag har uppfattat allt runt omkring dem.

Eller åtminstone det som jag själv har tolkat och upplevt att jag uppfattat.

Irritation.

Obehag.

Avstånd.

Tankar.

Energi.

Utan en tydlig inre gräns har hela paketet gått rakt in i mig.

Sedan har jag försökt förstå vem jag är utifrån det.

Det är en enorm skillnad.

För tänk om jag under ett helt liv har byggt delar av min självbild av sådant som jag har plockat upp omkring mig?

Inte bara av det människor faktiskt har sagt till mig.

Utan av allt jag uppfattat mellan orden.

Då blir min sociala dyslexi plötsligt mycket större än att jag inte förstått sociala koder.

Jag har försökt navigera i två språk samtidigt.

Det uttalade mänskliga språket, vars regler jag många gånger inte har förstått.

Det energetiska och telepatiska språket, som jag upplever att jag har hört hela tiden men inte haft några gränser för.

Nu förstår jag varför jag har blivit så förvirrad.

Jag har inte vetat vilket språk jag ska svara på

Det här är kanske den största insikten.

Människan framför mig pratar med sina ord.

Samtidigt uppfattar jag något annat.

Där jag inte har  förstått att jag behöver vänta på det som faktiskt kommuniceras.

Jag har svarat på båda.

Ibland framför allt på det som inte sagts.

För mig har det varit verkligt.

För människan framför mig har samtalet kanske inte ens börjat.

Det här måste ha skapat oändligt många missförstånd i mitt liv.

Det gör ont att se.

Inte därför att jag vill göra mig själv till ett offer.

Tvärtom.

Jag tror att det är här jag för första gången kan lämna offerrollen.

För om jag förstår mekanismen kan jag också börja ta ansvar för vad jag gör med det jag uppfattar.

Min perception behöver nu få en gräns

Jag vill inte stänga min perception.

Jag vill förfina den.

Det är en enorm skillnad.

För mig handlar utvecklingen därför inte om att sluta känna eller sluta uppfatta telepatiskt.

Det handlar om att förstå:

Att jag uppfattar något betyder inte att jag ska agera på det.

Jag kan höra frågan och vänta tills den ställs.

Jag kan uppfatta orden och låta dem tillhöra människan som ännu inte har sagt dem.

Jag kan känna ett behov utan att göra det till mitt ansvar.

Jag kan känna oro utan att omedelbart bestämma att den är min.

Jag kan känna en energi i ett rum utan att bära hem den.

Kanske framför allt:

Jag kan uppfatta en annan människa utan att gå in i henne.

Där finns en gräns jag inte har förstått tidigare.

Plötsligt förstår jag också mina relationer

Jag börjar förstå varför nära relationer har varit så svåra.

Ju närmare en människa kommer mig, desto mer finns att uppfatta.

Det betyder att närheten inte bara har varit närhet.

Den har inneburit enorma mängder information.

Ord.

Energi.

Stämningar.

Det uttalade.

Det outtalade.

Det jag uppfattar telepatiskt.

Mitt i allt detta ska jag samtidigt försöka förstå,

Vad förväntas av mig nu?

Det är nästan smärtsamt att se hur svårt det måste ha varit för människan i mig.

När det har blivit för mycket har jag dragit mig undan.

Eller pratat för mycket.

Eller gått upp i huvudet.

Eller låtit egot ta över och förklara varför någon annan gjort fel.

Eller gjort mig själv till den som ingen förstår.

Nu ser jag att det kanske fanns något mycket djupare under allt detta.

Jag var överväldigad.

Jag hade ingen gräns för all information jag uppfattade och samtidigt ingen självklar förståelse för det sociala sammanhanget jag befann mig i.

Då blev egot mitt försvar.

Det är därför min uppstigning gör detta ännu tydligare

Ju mer min perception öppnas, desto mindre fungerar mitt gamla sätt.

Jag kan inte öppna mer och samtidigt fortsätta vara gränslös.

Det går inte.

Om perceptionen blir större måste också urskiljningen bli större.

Jag behöver förstå skillnaden mellan:

det jag känner,

det jag uppfattar,

det jag tolkar,

det som faktiskt har sagts, eller det som verkligen är mitt.

För mig är det här kanske en av de viktigaste delarna av uppstigningen.

Inte att kunna uppfatta mer.

Utan att kunna bära det jag uppfattar utan att förlora mig själv i det.

Där ser jag plötsligt en röd tråd genom nästan hela mitt liv.

Jag har alltid förstått.

Jag har bara inte förstått hur jag förstod.

Eftersom jag inte förstod det hade jag heller inga gränser för det.

Nu börjar jag få det.

Kanske är det därför sorgen är så stor.

För jag kan se tillbaka på så många situationer där jag trodde att det var något fel på mig.

Där andra kanske också trodde att det var något fel på mig.

Där jag pratade när jag borde ha väntat.

Svarade innan någon frågade.

Tog in det som kanske aldrig var mitt.

Drog mig undan när allt blev för mycket.

Försvarade mig när jag egentligen var förvirrad.

Jag vill inte döma den människan längre.

Jag vill förstå henne.

För hon försökte navigera i ett språk hon aldrig hade fått lära sig att hantera.

Kanske är det detta jag håller på att lära mig nu:

Jag behöver inte sluta uppfatta världen.

Jag behöver lära mig var jag slutar och världen börjar.

Det är en helt annan sak.

Susanna