Själs familj – när igenkänning inte längre är en struktur

Det finns ett ord som många bär varmt- själs familj.
För vissa har det varit ett hem.

För andra en tröst. För många ett sätt att förstå varför vissa möten känns djupare än andra.

Men när identiteter börjar falla, förändras också betydelsen av det ordet.

Inte för att igenkänning försvinner.
Utan för att den inte längre behöver ett ramverk.

I början av den inre resan söker vi ofta tillhörighet.
Någonstans där vi får vara som vi är, där något klickar, där vi inte behöver förklara allt.

Det är mänskligt.
Och det fyller en funktion.

Men för vissa själar kommer en punkt där även tillhörighet börjar kännas som ett grepp.

Inte för att den är fel.
Utan för att den fortfarande binder.

När jag söker in i mig själv finns inget svar som säger:
“Ja, själs familjer finns.”
Inte heller ett som säger:
“Nej, de finns inte.”

Det som kommer är något mycket stillsamt.

Det finns igenkänning utan gruppering.
Närvaro utan etikett.
Samvaro utan löfte.

I den här mognaden är själs familj inte

Det är:

vem du kan vara tyst med, utan att spänna dig.

Det är möten där:

Ibland är det en människa.
Ibland ingen alls.
Ibland naturen.
Ibland bara ett andetag.

Det här kan kännas ensamt för den som fortfarande söker struktur.
Men för den som har kommit hit är det inte ensamhet.

Det är frihet från att behöva passa in.

Det går inte att organisera detta.
Det går inte att skapa grupper kring det.
Det går inte att lova igenkänning.

Det händer.
Eller så händer det inte.

Och båda är okej.

När själs familj inte längre är en identitet,
kan relationer bli något annat.

Mjukare.
Renare.
Kortare – eller djupare.

Utan ägande.
Utan kontrakt.
Utan energi trådar.

Kanske är det därför många som kommer hit längtar efter:

Inte för att de inte älskar människor.
Utan för att de inte längre vill bli hållna i form.

Det finns en igenkänning som inte säger “vi hör ihop”,
utan bara: “Här är det sant.”

Faktum är, att det räcker

Med kärlek

Susanna