🌍Planeten som minnes bärare
Susanna Ewerklou 
Del 2 av 5
När jag ser på jorden idag ser jag inte bara landskap.
Jag ser lager.
Lager av tid.
Lager av liv.
Lager av rörelser som pågått långt innan jag föddes.
VI vet att kontinenter har flyttats.
Vi vet att istider har kommit och gått.
VI vet att civilisationer har uppstått och försvunnit.
Vår historia är inte en rak linje.
Den är fragmentarisk.
Och det finns något vackert i att erkänna det.
Tellus är äldre än våra berättelser om henne.
Marken jag går på har burit generationer före mig.
Den har sett språk födas.
Den har sett kulturer byggas och falla.
Oavsett hur mycket vi kan bevisa
är det tydligt att vi bara håller en liten del av helheten.
Det gör mig inte osäker.
Det gör mig ödmjuk.
Minnet i materien
När jag arbetar med mina CDT-plattor
upplever jag något som inte handlar om historia i traditionell mening.
Det handlar om minne.
Inte personligt minne.
Utan strukturellt minne.
Som om kroppen, när den organiseras på ett visst sätt,
börjar återkalla en ordning som redan finns där.
Jag säger inte att detta är arkeologi.
Jag säger inte att det är vetenskaplig dokumentation.
Jag säger att det är en upplevelse av ursprunglig struktur.
Och när jag känner in jorden
känns det som att hon också bär struktur.
Inte kaos.
Utan lager av intelligens.
Civilisationer och cykler
Vi vet att mänskliga kulturer har gått under.
Vi vet att naturen har återtagit städer.
Vi vet att mycket av mänsklighetens historia är förlorad.
Det är fullt möjligt att det har funnits fler cykler än vi känner till.
Det betyder inte att vi måste fylla tomrummen med berättelser.
Det räcker att erkänna att tiden är större än vår dokumentation.
När jag ser det, blir jag stilla.
Jag är inte den första som vandrar här.
Jag är en fortsättning.
CDT-plattorna som inre minnesstruktur
För mig är CDT-plattorna inte en teori om planetens historia.
De är en inre arkitektur.
När jag arbetar med dem upplever jag att något organiseras i mig.
Som om min kropp minns en struktur som är äldre än mina tankar.
Inte äldre än jorden.
Men äldre än min personliga identitet.
Och i den rörelsen uppstår en känsla av ursprung.
Inte som en berättelse.
Utan som en inre ordning.
Kanske är det så minnet fungerar.
Inte som bilder av det förflutna.
Utan som strukturer som återaktiveras.
Att leva med ödmjukhet inför tiden
När jag ser på Tellus som minnes bärare
släpper behovet av att veta exakt hur allt såg ut.
Det räcker att förstå att jag är en del av en mycket längre rörelse.
Planeten bär lager av liv.
Min kropp bär lager av minne.
Och någonstans i det mötet
uppstår respekt.
Inte rädsla.
Inte mystik.
Respekt.
Susanna