När mitten började stabilisera sig och jag slutade hålla ihop mig själv
Susanna Ewerklou 
In i koherens del 2
Först kände jag ingenting, sedan förstod jag hur jag behövde arbeta. Det kom inifrån mig, jag tonade och mina cdt plattor kom med information.
Jag upptäckte att det började hålla, jag kunde stanna utan att dra åt flera olika håll samtidigt.
Var jag klar?
Nej absolut inte jag var bara i början.
För efter en stund såg jag att jag hade hittat en stabilitet i det understa navet och det hade skapat en stabilitet.
Men jag befann mig fortfarande i en rörelse, i mitten av min kropp. Det var så jag lät mig ledas.
Det var mycket insikter som kom på en gång, att jag faktiskt endast hade hållit ihop mig själv.
De val jag hade gjort hade skett omedvetet.
Ett sätt att fungera, kunna hantera livet.
I mitten på min kropp satt så mycket känslor, som fastnat längst vägen.
Min andning gick inte hela vägen ner, spänningar och blockeringar som jag inte visste att jag bar på.
Jag var konstant i ett litet, hållande. Min kropp var aldrig i vila, inte ens
när jag sov.
Så jag började stå stilla, drog in min energi ändå mer, för att försöka kontrollera det som hände i mig, från saker jag läst, hört tagit in utan att jag visste om det.
Känslor..
Intryck..
Reaktioner..
Det kom som en insikt, jag hade aldrig varit stabil.
Jag var proffs på att hålla ihop, förminska mig själv. För att likna alla andra.
När mitten av navet började öppna sig, så kom det inte som någon expansion först.
Det kom som ett släpp.
Som ANDETAGET gick igenom block, rädsla, låsta känslor.
ANDETAGET förändrade allting.
Utan att jag försökte andas rätt, så kom jag plötsligt ihåg att jag behövde andas. Det djupnade, för att jag släppte igenom så att det blev utrymme.
JAG upptäckte något annat, jag reagerade inte, agerade inte i affekt som jag gjort tidigare.
Det gick långsammare. Jag höll inte tillbaka, men ett utrymme mellan det som skedde och hur jag svarade hade skett.
Det utrymmet hade jag inte haft tidigare.
Innan gick allt direkt.
Något hände → kroppen reagerade → jag var redan i det.
Nu började det finnas en paus.
Ini i den pausen…
fanns ett val.
Inte ett mentalt val.
Utan ett stilla “jag behöver inte gå in i det här”.
Jag upptäckte något helt nytt.
Mitt nervsystem började förändras.
Jag kunde vara kvar i situationer
utan att spänna mig.
Jag kunde lyssna
utan att gå in och tolka direkt.
Jag kunde vara i möten med andra människor
utan att tappa mig själv.
Här ramlade det ner i mig, hur mitt stabiliserings nav fungerade.
Magen, hjärtat, halsen.
Den håller inte bara känslor.
Den håller balansen mellan allt.
Mellan det som kommer underifrån
och det som vill röra sig uppåt.
Om mitten inte är stabil…
så spelar det ingen roll hur mycket jag har öppnat.
För då kommer allt ändå att gå igenom
ett system som inte håller.
Det var också här jag började se
hur mycket jag tidigare hade försökt skapa stabilitet
genom kontroll.
Genom att förstå.
Genom att analysera.
Genom att “jobba med mig själv”.
Men det jag egentligen behövde
var inte mer kontroll.
Jag behövde släppa taget
så att kroppen kunde göra sitt.
Det kanske inte är det enklaste.
För när mitten började släppa
så kändes det konstigt och ovant.
Jag den, jag hade varit, försvann bort i det. EN kort stund visste jag inte vem jag var.
Jag var inte längre den som reagerar och agerar direkt.
Men jag kände mig fortfarande ovan, att stanna kvar i det nya.
Upptäckten jag gjorde där var viktig för allt i hela mitt system. Allt hörde ihop och skulle samarbeta.
Det som tidigare varit uppdelat
börjar hänga ihop.
Det nedre höll.
Mitten släpper igenom.
Plötsligt så började det reagera uppåt. Något som inte funnits tidigare.
För att jag pressat mig uppåt.
Utan att något kunnat bära det.
Där kom en insikt, stabilitet handlar inte om att vara stark
Att låta kroppen få göra sitt, utan att jag försökte störa processen.
När det började fungera, stabiliseras. Så kom ytterligare en förändring i mig.
Inte hur andra såg mig, utan har jag såg, upplevde det som var mig själv.
Jag behövde inte längre hålla ihop mig.
Jag började bli hållen
inifrån.
Fortsättning i nästa blogg – när jag började öppna uppåt och min perception förändrades
Med Kärlek Susanna