När mina trosuppfattningar håller mina identiteter vid liv
Susanna Ewerklou 
Om hur trosuppfattningar formar min identitet, styr min perception och ibland får mig att somna om precis när jag trodde att jag hade vaknat.
Jag har börjat förstå att det inte räcker att upptäcka vem jag har trott att jag är.
Jag behöver också upptäcka vad jag tror på.
Inte bara min tro på livet, universum eller det andliga.
Utan de där mycket mindre trosuppfattningarna som ligger så nära mig att jag inte ens längre uppfattar dem som en tro.
Jag är sådan.
Det där fungerar aldrig för mig.
Jag har alltid haft svårt för det.
Jag passar inte in.
Jag måste kämpa för att lyckas.
Jag kan inte lita på människor.
Ingen förstår mig.
Jag är den som måste vara stark.
Jag behöver göra allting själv.
När jag säger samma sak tillräckligt många gånger slutar det till slut kännas som en tanke.
Det börjar kännas som en sanning.
När en trosuppfattning har blivit en sanning börjar jag bygga min identitet runt den.
Det är där jag ser hur tätt identitet och trosuppfattningar hör ihop.
Jag ser världen genom det jag redan tror
Om jag tror att jag inte passar in kommer jag också lägga märke till de ögonblick där jag känner mig utanför.
Om jag tror att jag måste klara allting själv kommer jag fortsätta hitta situationer där jag tar över ansvaret.
Om jag tror att jag inte kan någonting kommer jag kanske söka människor som gör det åt mig.
Om jag tror att människor lämnar mig kommer varje avstånd att kännas som ännu ett bevis.
Då händer något märkligt.
Jag börjar använda livet för att bevisa det jag redan tror.
Inte medvetet.
Jag går inte omkring och bestämmer mig för att hålla mig själv kvar.
Men min perception söker efter det den känner igen.
Varje gång jag hittar det kan jag säga:
Där ser du.
Jag visste det.
Där skapas en av de starkaste låsningarna, jag har börjat upptäcka i mig själv.
För då behöver trosuppfattningen inte längre vara sann.
Den behöver bara ha tillräckligt många gamla bevis bakom sig.
Identiteten behöver sina trosuppfattningar
Jag har tidigare skrivit om identiteter och om frågan?
Är jag verkligen sådan – eller har jag bara trott det om mig själv väldigt länge?
Nu ser jag nästa lager.
För identiteten kan inte leva ensam.
Den behöver någonting som håller den på plats.
Den behöver trosuppfattningar.
Om min identitet är:
Jag är den starka.
då kan trosuppfattningen under vara:
Om jag inte är stark faller allting.
Om min identitet är:
Jag är den som hjälper.
kan trosuppfattningen vara:
Mitt värde finns i att andra behöver mig.
Om identiteten är:
Jag är den som inte kan.
kan trosuppfattningen vara,
Andra människor klarar det här bättre än jag.
Om identiteten är:
Jag är annorlunda.
kan trosuppfattningen bli,
Det finns ingen plats där jag verkligen hör hemma.
Plötsligt ser jag att det inte bara handlar om att förändra ett beteende.
För om trosuppfattningen ligger kvar kommer jag förr eller senare försöka återskapa den gamla identiteten.
Den känns bekant.
Det bekanta kan kännas tryggt även när det begränsar mig.
Jag kan vakna – och sedan somna om
Det här har blivit viktigt för mig.
För jag har tänkt mycket på uppvaknande.
Jag kan få en enorm insikt.
Jag kan plötsligt se ett gammalt mönster.
Jag kan känna,
Nu förstår jag.
Det är sant.
I det ögonblicket har någonting öppnats.
Men sedan kommer livet.
Relationerna.
Vardagen.
En kommentar.
En rädsla.
En gammal situation.
Någonting aktiveras.
Utan att jag märker det går jag tillbaka till samma tanke:
Sådan är jag.
Där kan jag somna om.
Inte därför att det jag vaknade till försvann.
Utan därför att den gamla trosuppfattningen fortfarande känns mer bekant än den nya förståelsen.
Det får mig att förstå att uppvaknande inte bara handlar om vad jag kan se i ett starkt ögonblick.
Det handlar om vad jag sedan lever.
Trosuppfattningar kan bromsa min tillväxt utan att jag märker det
Det är lätt att upptäcka en trosuppfattning som gör ont.
Svårare är det med de trosuppfattningar som jag tycker om.
De som låter kloka.
Andliga.
Starka.
De som har blivit en del av hur jag förstår världen.
För även en trosuppfattning som en gång hjälpte mig kan bli för liten.
Det här tror jag är viktigt.
Jag kan inte bara undersöka det mörka inom mig.
Jag behöver också våga undersöka det jag är helt säker på.
För så fort jag säger,
Så här är det.
slutar jag kanske att titta.
Om min perception ska fortsätta växa behöver jag kunna möta möjligheten att det jag förstod igår inte är hela det jag kan förstå idag.
Det betyder inte att allt jag tidigare trott varit fel.
Det betyder att min förståelse kan växa.
Det andliga kan också bli en identitet
Det här är känns ännu känsligare.
För även mitt uppvaknande kan bli en identitet.
Jag är medveten.
Jag har förstått.
Jag ser det andra inte ser.
Jag har kommit långt.
I samma ögonblick kan något inom mig börja stängas.
För om jag redan vet behöver jag inte längre vara nyfiken.
Om jag redan har förstått behöver jag inte undersöka mig själv.
Om jag är den vakna kan det bli väldigt svårt att upptäcka var jag fortfarande sover.
Det här är en ödmjuk insikt för mig.
För en del av verkligt uppvaknande att aldrig göra uppvaknandet till ännu en plats där jag kan gömma mig.
Jag behöver inte kasta bort det jag tror på
Jag vill inte leva utan trosuppfattningar.
Jag tror inte ens att det är möjligt.
Men jag vill börja hålla dem lite öppnare.
När jag hör mig själv säga:
Jag är sådan.
kan jag fråga,
Är jag det?
När jag säger:
Det där kan inte jag.
kan jag fråga:
Vet jag det – eller har jag aldrig gett mig själv möjligheten att upptäcka något annat?
När jag tänker,
Så här fungerar livet.
kan jag fråga:
Är det livet jag ser – eller ser jag livet genom det jag redan tror?
När jag känner mig helt säker,
Nu har jag förstått.
kan jag kanske stanna en stund till.
För kanske finns det ännu ett lager.
Jag vill inte längre använda mitt förflutna som bevis för min framtid
Det här är kanske kärnan för mig.
Det som har varit sant i mitt liv behöver inte vara en lag för det som kommer.
Det jag har upplevt är verkligt.
Det jag har känt är verkligt.
Det jag har gått igenom har format mig.
Jag behöver inte bestämma vem jag fortsätter att vara.
Jag kan hedra det jag har varit med om utan att bygga resten av mitt liv runt det.
Jag kan upptäcka en gammal identitet utan att skapa en ny.
Jag kan förändra en trosuppfattning utan att tvinga mig själv att tro på motsatsen.
Ibland kan det räcka för att öppna dörren och säga,
Jag vet inte längre om det jag alltid har trott är hela sanningen.
Det finns någonting väldigt befriande i de orden.
För där behöver jag inte veta.
Jag behöver inte försvara.
Jag behöver inte hålla fast.
Jag kan fortsätta upptäcka.
Det kan vara det, som håller mig vaken.
Inte genom att tro att jag äntligen har alla svar.
Utan genom att fortsätta vara villig att se det jag ännu inte har sett.
För min tillväxt stannar kanske inte när jag saknar kunskap.
Den stannar när jag blir så säker på det jag redan tror att jag inte längre lämnar plats för något nytt.
Jag vill lämna den platsen öppen.
Susanna