✨ AVSLUTNING – När masken faller✨

Jag trodde en stund att jag höll på att bli galen.
Att något i mitt system hade gått sönder.
Att min hjärna inte längre orkade hålla ihop verkligheten.

Plötsligt kunde jag se, förstå och gå bakåt i historiens illusioner.
Jag såg maskerna falla – en efter en.
Jag såg hur varje roll, varje känsla, varje identitet jag någon gång trott på bara var rörelser i ett spel jag inte längre tillhörde.

Och mitt i allt detta kom den mest befriande insikten av alla:

Min identitet är inte ängel.
Inte mästare.
Inte människa.
Inte ego.
Inte själ.
Inte program.
Inte förfäders historia.

Jag är allt.
Och ingenting.
Jag är unik – men inte mer än någon annan.
Jag är oändlig – men inte viktigare än någon annan.

När jag såg, kände och upplevde att jag under Sju år hade levt i en enorm illusion, ett matrix av hologram och roller… började jag skratta.

Först le.
Sedan skratta.

Jag såg framför mig en dockteater av människor.
Statister i mitt liv.
Möten av alla slag.
Känslor som hoppade som rysk roulette.
Och jag såg hur allt egentligen bara var en dröm.
En sömn.

Jag såg mitt mänskliga ego.
Jag såg mitt andliga ego.
Jag såg hur båda maskerna föll när jag insåg

De försökte aldrig skada mig.
De försökte aldrig få mig att falla.
De försökte bara hålla mig vid liv tills jag kunde vakna själv.

Det andliga egots längtan efter att vara betydelsefull…
Att kunna kanalisera…
Att få information från gudar, gudinnor, ärkeänglar och mästare…

Åh, herregud.
Vilken resa det har varit.
Vilket spel!

Jag påmindes om World of Warcraft – spelet som min son Joakim älskade.
En värld av krig, magi, kärlek, rikedom, avatarer.
En plats där spelet kändes som sanningen, för en stund.

Precis så har alla dessa tidslinjer känts i mig.
Trovärdiga.
Levande.
Övertygande.
Och ändå bara spel.

Jag bugar och bockar för illusionen.
För leken min själ, mitt ego – både mänskligt och andligt – valt att genomföra.
Det har varit en resa utan dess like.

Och jag minns världarna av smådjur, älvor och troll.
Så verkliga en gång.
Så älskade.
Var de sanna?
Eller var det bara delar av mig som längtade hem?

Så vem är jag egentligen?

Ingenting.
Och någonting av allting.

Det är svaret som kom till mig.

När jag började min DNA-aktivering för ungefär 18 veckor sedan,
förstod jag inte att jag skulle spräcka mitt hologram.
Att jag skulle ta mig ut ur programmet.
Att jag skulle nå in i Monaden.
Att jag skulle skapa en kontakt med min Ande – på riktigt.

Nu ser jag igenom.
Och det är en sådan skön, vibrerande känsla.

Jag har helt enkelt tagit av mig masken.

Och jag står kvar.

Jag.
Som jag alltid varit.

Tack för att du läste.
Tack för att du lär dig.
Tack för att du vågar göra denna resa.

Djup respekt.
Och kärlek.
Susanna