När jag slutade gräva och började stabilisera mitt nedre nav
Susanna Ewerklou 
In i koherens. Del 1
Jag har kastat mig ut så många gånger.
Varje gång har jag behövt släppa en illusion.
Se igenom den.
Öppet erkänna det sett.
För jag har förstått en sak.
Vill jag gå djupare
så måste jag också vara villig att se ordentligt.
Det är så min förståelse har vuxit fram.
Inte genom att läsa.
Inte genom att lyssna.
Utan genom att låta det gå igenom min kropp.
Jag trodde länge att jag behövde mer
för att nå upp.
Innan jag förstod…
att det är in jag ska.
Inte genom mästare.
Inte genom änglar.
Inte genom gudinnor.
För förståelsen kommer inte…
utifrån.
uppifrån.
eller genom fler aktiveringar.
Om jag inte förstår det som är i mig
så kommer jag aldrig hitta det som är jag.
Så jag gick djupare.
Inte för att bli klar.
Utan för att bli redo
att ta emot mig själv.
Ingenting
av det jag började med finns kvar.
Det var när jag började förstå min inre energimatrix
och hur jag behövde stabilisera mig…
då blev jag redo.
Jag började förstå något avgörande:
Mitt system var inte i brist på energi.
Det var i brist på samarbete.
Allting i mig var igång.
Men det var inte samlat.
Det var först när jag började arbeta med mitt nedre nav
som jag såg vad som egentligen hade pågått i mig.
Det kom subtilt.
Saker som tidigare drog igång mig
fick inte samma fäste.
Inte för att jag stängde av.
Inte för att jag tryckte undan.
Utan för att…
det inte landade lika tungt längre.
Tidigare kunde en situation ta hela mitt system.
Känslor.
Tankar.
Energi.
Allt drogs iväg.
Men när jag började stabilisera det nedre
så började något hålla.
Inte perfekt.
Inte hela tiden.
Men tillräckligt
för att jag skulle börja se skillnaden.
Där förstod jag något viktigt
Jag var inte trasig.
Jag var splittrad.
Min uppmärksamhet drog åt olika håll.
Det jag kände, det jag tänkte och det jag gjorde
var inte i linje med varandra.
Energin fanns där.
Men den var utspridd.
När jag började arbeta i mitt nedre nav
började något samlas.
Inte för att jag tvingade det.
Utan för att kroppen började hitta sin egen stabilitet.
Jag började också märka något med tiden.
Jag var inte lika mycket i mitt huvud längre.
Jag kunde vara kvar i det jag gjorde
på ett sätt jag inte varit tidigare.
Det var inte fokus.
Det var närvaro.
Som att avståndet mellan mig
och det jag gjorde
började försvinna.
Där började förstod jag.
Det handlade inte om att komma någonstans.
Det handlade om att börja fungera
i det som redan fanns i mig.
Jag började också se
hur mycket energi som gått åt till motstånd.
Till att reagera.
Till att tolka.
Till att försöka hålla ihop något som inte var stabilt.
När det nedre började stabilisera sig
så minskade bruset.
Inte helt.
Men tillräckligt
för att jag skulle börja höra mig själv.
Det var en märklig känsla.
För det var inte som att bli någon ny.
Det var som att bli mer av mig själv
utan allt som störde.
Det här var början för mig.
Inte ett stort uppvaknande.
Inte en dramatisk förändring.
Utan en stilla stabilisering
som började bära upp allt annat.
Här kom en ny insikt
Jag kan inte nå upp
om inte det nedre håller.
Det spelar ingen roll hur mycket jag öppnar uppåt
om jag inte har något som håller mig.
Så det jag trodde var min nästa nivå
visade sig vara min grund.
Det förändrade hela min väg.
Fortsättning i nästa…
Med kärlek,
Susanna ✨