När jag såg igenom illusionen och började leva i det jag vet
Susanna Ewerklou 
In i koherens – Del 5
Jag stod stilla.
Ett nytt kapitel startade i mig.
Jag var inte bara mer stabil.
Det kom en klarhet.
En naturlig process i mig tog vid,
och jag kunde inte gå tillbaka. Jag kunde helt enkelt inte, jag ville förstå mer.
Jag var för nyfiken för att släppa det.
Hela mitt liv förändrades.
Inte bara i min energi.
Utan i allt.
Jag såg hur livet började organisera sig.
I det insåg jag något som skakade om mig rejält.
Stressen jag burit…
var inte min.
Rädslan…
att inte hinna fram.
att jag måste fram.
att jag måste förklara.
att jag måste få andra att förstå vad jag gör…
Ingenting av det var mitt.
Det jag stod i var min kropp.
Mina fält.
Mitt arbete allt gick samtidigt in i koherens.
Jag blev tyst.
Jag lät min energi komma tillbaka till mig.
Jag lämnade tillbaka det som inte var mitt att bära.
Jag släppte taget.
Om själen.
Om egot.
Om det andliga egot.
Jag insåg att jag befann mig i ett val, att ta reda på det som var mitt ansvar.
Jag lät mig själv vara i tystnaden.
Utan att behöva förklara för någon annan
än mig själv.
Jag började iaktta.
De som hade gått med mig.
Jag såg hur mycket jag hade gett.
Hur mycket jag hade burit.
Hur jag nästan blivit som en curlande förälder.
Livrädd för att släppa.
Där kom den stora förändringen.
Jag började istället se värdet
i de som faktiskt var med mig.
De som såg.
De som kände.
De som var redo.
De som valde något annat.
De släppte jag.
I kärlek.
Jag slutade hålla kvar.
Började välja det som tog mig fram.
Jag bestämde mig, NU ska jag göra det här.
Jag bestämde mig:
De som vill följa med mig
får göra det.
För där finns en längtan.
Samma längtan som i mig.
Att förstå.
Att öppna upp.
Att se hur allt faktiskt fungerar.
Allt blev tydligare och tydligare för mig.
När jag började se igenom mig själv
försvann skammen.
Det fanns inget dömande.
Bara ett stilla seende.
Jag såg mitt ego.
Det mänskliga.
Hur det hade velat hålla mig kvar.
Distrahera mig.
Skydda mig genom rädsla.
Jag såg kärleken i det.
För det hade burit mig.
Men jag såg också mitt andliga ego.
Hon som ville vara klar.
Som ville slippa det svåra.
Som ville vara “duktig”.
Hur hon drog i mig men åt motsatt riktning.
En del ville stå stilla.
En annan ville upp och bort.
Två krafter.
I rädsla och längtan.
Upptäckten jag gjorde var att ingenting var fel. Endast något som behövde genomlevas.
För att släppas.
För där skedde någonting nytt.
En förening.
Mellan mina egon.
Min själ.
Jag gjorde ett nytt val.
Det blev ett helt nytt skifte i mig.
Det gick inte längre att blunda.
Jag började se igenom illusionen.
Inte bara i mig.
Utan i allt.
Jag såg hur människor rörde sig i sina mönster.
Hur system hölls uppe av föreställningar.
Hur verkligheten vi lärt oss att se
inte var hela sanningen.
Det fanns ingen rädsla i det, bara en nyfikenhet.
AHA det är så här man letar sig ut.
Jag blev fri.
Jag dömde inte.
Varken mig själv eller någon annan.
Jag släppte hela illusionen.
I kärlek.
I tacksamhet.
Att inse valet, Jag behöver inte stanna i det här.
Då öppnade sig något helt nytt.
Synkroniseringarna.
Svar som kom
innan jag ens hunnit fråga.
Möten, ord, situationer
som landade med en sådan precision
att det inte gick att förklara bort.
Jag sökte inte.
Det kom.
För att jag var i linje.
Här förstod jag på riktigt
vad koherens är.
Jag behövde inte göra något, utan stanna i det tillståndet och veta att inget som inte har min frekvens kan störa mig längre.
Att befinna sig här, där livet börjar svara. Utan att jag försöker skapa.
Det kom till mig där jag var, det vart en säkerhet. Jag behöver inte gå tillbaka. Jag behöver inte vänta in, jag går min väg utan att..
Övertyga
utan att..
Jaga
Förklara..
Det finns inget där för mig längre.
Jag kan stå kvar.
I det jag vet.
I det jag ser.
I det jag är.
Det är mer en nog.
För det är där allt börjar röra sig.
På riktigt.
Följ med in i det avslutande blogginlägget där jag befinner mig nu.
Susanna