När allt föll på plats och jag förstod vad jag faktiskt gör
Susanna Ewerklou 
In i koherens del 6
Du ska veta en sak.
Jag behöver tala rakt ut.
Jag kan inte hålla undan sanningen och göra den mjuk.
Det här är inte ego.
Det här är rå sanning.
Det var här något blev fullständigt klart i mig.
Jag började förstå toningen.
Inte som något jag gjorde…
utan som något som öppnade mig.
Efter att mina CDT-plattor aktiverades
började jag se.
Inte tänka.
Inte tolka.
Utan se.
Kathara visade sig.
Energimatrixen blev tydlig.
Det som kom till mig
kom inte utifrån.
Det kom inifrån.
Jag såg hur noderna samspelar.
Hur de inte bara “ligger i kroppen”…
utan hur djupt in de faktiskt är.
Hur hela strukturen bär upp
hur vi fungerar, känner och upplever.
Jag hade lärt mig om chakran.
Precis som så många andra.
Men jag såg att det inte räckte.
För om mitt inre nav inte fungerar…
då spelar det ingen roll hur mycket jag arbetar ovanpå.
Det var här allt skiftade.
Chakran var inte längre målet.
Jag hade gått förbi det.
Inte bort ifrån det…
utan in i något djupare.
In i mitt eget medvetande.
Rakt in i källan i mig.
Det blev så oerhört klart
när jag började förstå uppbyggnaden.
Det var här jag började förstå själskontraktet.
Inte bara mitt.
Det jag hade skrivit på.
Enheten med alla som är här av samma anledning.
Glömskan.
För att få uppleva.
För att lära.
När jag såg det nedre navet på riktigt
så insåg jag något som förändrade allt.
Hur inkarnationen och inpräglingarna
höll mitt själskontrakt aktivt.
Hur repetitioner, miljöer och draman
hade upplevts i mig
men inte lärts fullt ut.
Det var de därför återkom.
Tills jag såg det.
Men när jag såg det och insåg.
Jag är färdig.
Jag behövde inte stå kvar i det längre.
Jag valde.
Att jag hade lärt mig
hur det är att känna sig liten.
Att inte bli hörd.
Att känna sig utan betydelse.
Jag såg att jag hade rätt
att skriva om mitt kontrakt.
Att lämna det som var klart.
Att gå in i något annat.
Känslan av att vara stor.
Att bli hörd.
Att vara betydelsefull
för de som faktiskt förstår.
Det som slog mig djupast…
var att känslan av övergivenhet
aldrig handlat om någon annan.
Jag hade övergivit mig själv.
Separationen
var splittringen från ljudet i mig.
Från det gudomliga som alltid funnits där.
Där..
började jag bygga.
Inte för att skapa något nytt.
Utan för att visa det jag nu vet.
Jag skapade mina Master Classer
för de som är redo.
Inte för alla.
För de som känner igen det.
För de som inte längre kan vara kvar i illusionen.
Resten släppte jag.
Med kärlek.
För jag förstod att ingen kan tvingas.
Resan ut och in
måste komma från individen själv.
Jag började se tydligt
att det jag gör fungerar.
Inte bara i mig.
Utan i de som följer med.
Jag såg också
att många inte hade dragit de slutsatser
som mina CDT-plattor visade mig.
Inte ens stora andliga lärare.
Jag såg var de befann sig.
Insikten om
varför jag inte längre kunde lyssna
på det jag tidigare lyssnat på.
Jag såg att affirmationer och manifestation
skapats ur ett gammalt system.
Ett system som fungerat
för att det funnits människor som behövt börja där.
Men det läkte inget.
Det fick saker att fungera.
Det finns inget fel i det.
Men jag såg också
att frekvenserna som rör sig nu är starkare.
Att det finns ett genombrott.
Att du inte kan manifestera
om din koherens inte stämmer
med det du försöker skapa.
Det måste stämma inifrån.
Här var där allt föll på plats.
Jag såg också hur systemet livnär sig på ljus.
Hur människor bär andra
som inte kan producera själva.
Vad som händer
när det inte längre finns något att ta av.
Då faller det.
Det som inte är förankrat
får inget fäste.
Jag föll också.
Jag släppte identiteter.
Mitt andliga ego hade burit mig högt.
Jag bar minnet av en ängel.
Men den identiteten var inte min.
Jag släppte behovet av att vara något.
Gick djupare.
Där hittade jag mitt starseed.
Där leddes jag vidare...
In i ett möte som jag längtat efter
Min monad.
Inte utanför.
I hjärtat.
Det var inte stort.
Inte dramatiskt.
Det var stilla.
Men helt.
Här visste jag:
När det är dags
då hittar man mig.
Jag behöver inte ropa.
Jag behöver inte övertyga.
För jag har hittat något annat.
Tillit.
Inte som tanke.
Som grund.
Där föll allt på plats.
Jag såg hur manifestation egentligen fungerar.
Det handlar inte om att önska.
Det handlar om att vara i linje
med sin egen energimatrix.
Koherens är inte upp.
Inte ner.
Det är inne.
Runt omkring. I fälten.
Det är en känsla.
En röst i känslan.
Inte vilja.
En frekvens.
Ett ljud som kommer djupt inifrån själen.
Det gav mig en ny tryggheten
att släppa fram det.
Att höra det.
Att leva i det.
Jag var redan där.
Allt var på plats.
Jag vet vem jag är.
Jag vet varför jag är här.
Jag vet varför jag känt mig vilse.
Vad jag har sökt i mig.
Utanför kollektivet.
Utanför bruset.
Utanför åsikterna.
Här finns trygghet.
En vilja att lära mer.
Under en helg tog jag emot så mycket aktiveringar,
att min kropp skakade.
Så mycket nytt landade i mig, väcktes av den koherens som jag nu bär.
NU är det tyst.
En stilla vetskap.
Att jag leder mig själv.
Jag skapar för att jag ska komma fram.
De som vill följa med
kommer göra det.
För nu vet jag.
Det går inte att gå tillbaka.
Det går inte att bli den jag varit.
Här står jag nu.
Jag vet att de som hittar mig
är redo att sluta söka.
För nu börjar nästa resa.
Inte som slutet.
Utan som början.
Det här är min sanning.
Min aktivering.
Det är helt okej om du inte är där.
Det är helt okej om du inte kan ta in det här.
För din resa är din.
Ingen annans.
Men om du känner igen något i det jag delar…
och vill att jag visar dig vägen ut,
då är du varmt välkommen att besöka min sida.
Eller skriva till mig:
susanna@nyatidensskola.com
Med kärlek Susanna