Del 4 mot koherens
Det var inte en punkt där allt bara “klickade”.
Det var mer som att något sakta började falla på plats
utan att jag behövde hålla i det längre.
Jag hade känt stabiliteten i det nedre.
Jag hade känt hur mitten började släppa och bära.
Uppåt… hade något öppnats.
Men det var först när allt började arbeta tillsammans
som jag verkligen förstod vad koherens är.
Inte som ett ord.
Inte som en förståelse.
Utan som ett tillstånd.
Det var som att systemet slutade dra åt olika håll.
Tidigare kunde jag känna en sak, tänka en annan,
och göra något helt tredje.
Nu började det linjera.
Inte perfekt.
Men tydligt.
Det jag kände…
det jag såg…
och det jag gjorde…
Allt började hänga ihop.
Jag började uppleva mig själv, helt på nytt.
En tystnad som jag aldrig tidigare upplevt.
Jag kände mig inte tom, heller inte avstängd, jag kunde endast höra mer av mig själv. Det som bodde inne i mig.
Det höll i mig, en stillhet som jag aldrig tidigare upplevt.
Jag kunde vara stilla, vila och upptäckte att jag inte föll, som jag gjort tidigare.
Jag vart inte helt slut, inte ens om jag rörde mig bland människor, som tidigare.
Innan hade jag tappat bort mig snabbt, tagit in allt som inte var mitt eget. I möten, situationer, känslor.
Där tappade jag tidigare min egen energi.
Även om jag rubbades, så gick det fort att hämta mig tillbaka. Jag kom inte in i massa egen skapade historier. Vad mer var, att jag la märke till när jag var på väg bort. Ett ANDETAG så kom jag hem i mig igen.
Den inre kampen uteblev, jag visade mig själv vägen genom att stanna upp.
Observera.
Nu började jag förstå, att koherens inte något jag kunde hålla i.
Utan det var något som började hålla mig.
Jag behövde inte längre jobba lika mycket
för att vara i balans.
Balansen fanns där
så länge jag inte gick emot den.
Det var en stor förändring i det jag mötte och hur jag såg det.
För tidigare hade jag tänkt
att om något inte fungerade
så behövde jag göra mer.
Men nu såg jag något annat.
Att det jag mötte
var en spegling av hur samlad jag var.
När jag var i koherens
så blev också det jag mötte tydligare.
Inte alltid “lättare”.
Men renare.
Det blev mindre brus
i allt.
Det i sin tur, gjorde att jag kunde navigera annorlunda.
Jag behövde inte reagera lika snabbt.
Jag behövde inte förstå allt direkt.
Jag kunde vara kvar
och låta det visa sig.
Det blev lugnt och en trygghet som jag inte känt förut.
Inte den som kommer av att ha kontroll.
Utan den som kommer av att systemet håller.
En stor skillnad i mig. För betydelsen blev uppenbar, när jag upptäckte att det inte längre fanns något att vara rädd för.
Det stabiliserades snabbare i mig, när jag kunde gå förbi illusionen, fasaden och masken som jag tidigare hållit i.
För även om jag rörde mig ur balans ibland…
så fanns det något jag föll tillbaka till.
Inte ner i det gamla.
Utan tillbaka till mig.
Jag insåg att det var så mycket enklare att leva i det, inte endast enstaka upplevelser av frid.
En känsla av att stanna kom.
Jag hade byggt en helt ny stabilitet, en ny grund som växte i mig.
Där förändrades relationen till mitt arbete, vad jag försökt uppnå, med vilja utan att mitt hjärta och hjärna samarbetade. Utan rädsla för att inte nå fram.
Jag behövde inte längre trycka fram, det kom när det behövdes, som nu
Jag slutade hetsa, organiserade istället mitt arbete.
Såg det som var i linje med var jag befann mig. när det började röra sig strukturera om mig, så vart det klart och tydligt hur ofokuserad jag varit.
Hur jag istället för att driva mig framåt, uppåt fick mig att gå in.
Det som hade stört mig, energier som jag fångat upp gjort till mina, de försvann.
Koherens handlar inte om att bli mer.
Det handlar om att sluta splittra det som redan finns.
När det skedde, så började allt i mig att arbeta tillsammans, när det var dags att greppa pennan, så kom det fram och ut ur något nytt, och säkert.
Fortsättning i nästa blogg – hur jag visste att jag inte längre var samma, och varför det inte går att gå tillbaka till det gamla sättet att fungera
Susanna