Jag är sådan – men är jag verkligen det?

Om identitet, ansvar och friheten som uppstår när jag vågar ifrågasätta det jag har trott om mig själv.

Det har öppnats ännu ett lager i mig.

Ett sådant där lager som först visar sig som en liten insikt och sedan börjar röra sig genom hela livet.

Jag började se på alla de meningar jag har sagt om mig själv genom åren.

Jag är sådan.

Jag är bra på det här.

Jag är dålig på det där.

Jag klarar det här.

Det där kan jag inte.

Jag är stark.

Jag är känslig.

Jag är den som löser.

Jag är den som känner.

Jag är den som hjälper.

Sen plötsligt började jag undra,

Är jag verkligen allt det jag säger att jag är?

Eller har jag upprepat vissa saker om mig själv så länge att de har blivit min identitet?

Det här handlar inte längre bara om mönster för mig.

Det går djupare än så.

För ett mönster är någonting jag gör.

En identitet är någonting jag tror att jag är.

Det jag tror att jag är kommer påverka vad jag ens försöker göra.

Jag har blivit många versioner av mig själv

När jag tittar tillbaka kan jag se hur olika delar av min identitet har skapats genom livet.

En del genom det jag upplevt.

En del genom det jag behövt bli.

En del genom det andra har sett i mig.

En del genom det jag fått uppskattning för.

Med säkerhet en hel del genom sådant jag har upprepat om mig själv tills jag slutade ifrågasätta det.

Det fascinerar mig.

För om jag säger:

Det där kan inte jag.

behöver jag till slut inte ens undersöka om det är sant.

Jag har redan bestämt svaret.

Varje gång någon annan gör det åt mig får jag ytterligare ett litet bevis.

Precis. Jag kan inte.

Det jag ser nu är att samma sak kan ske åt andra hållet.

Om min identitet är

Jag är den som kan.

då börjar jag också leva efter den.

Jag löser.

Jag hjälper.

Jag tar över när någon annan inte kan.

Jag ser vad som behöver göras och gör det.

Varje gång någon behöver mig får även jag ett litet bevis,

Precis. Det är jag som kan.

Två helt motsatta identiteter.

Dessa, kanske kan de ibland hålla varandra vid liv.

Det är där det här började bli riktigt intressant för mig.

Jag började se att hjälp inte alltid bara är hjälp

Det här är känsligt för mig att skriva eftersom jag tycker att människor ska hjälpa varandra.

Jag tror på generositet.

Jag tror på att sträcka ut handen.

Jag tror på att ibland bära någon annan när livet är för tungt.

Det vill jag aldrig förlora.

Jag har börjat se att hjälp också kan ha olika energi.

Jag kan hjälpa en människa att upptäcka sin egen förmåga.

Jag kan också hjälpa på ett sätt som gör att människan aldrig behöver upptäcka den.

Det är inte samma sak.

Där har jag behövt titta på mig själv.

För om jag väldigt snabbt går in och löser, ordnar, visar eller tar över behöver jag också kunna fråga mig varför.

Är min hjälp verkligen nödvändig?

Har någon bett om den?

Hjälper jag människan framåt?

Eller hjälper jag till att bekräfta en berättelse om att hon inte kan?

Den frågan träffade mig.

För jag kan inte tala om människors eget ansvar samtidigt som jag själv går in och tar det ifrån dem.

Det går inte ihop.

Där fick jag vända blicken mot mig själv igen

För även den som hjälper kan gömma sig i sin identitet.

Det är lätt att upptäcka en människa som säger:

Jag kan inte.

Svårare är det kanske att upptäcka:

Jag kan.

Jag fixar.

Jag hjälper.

Jag tar det.

För det låter inte begränsande.

Det låter starkt.

Det kan också vara starkt. 

Jag behöver ändå ställa mig frågan,

Är jag fri att låta bli?

Det är den frågan som förändrar allt för mig.

Om jag är stark – kan jag också vara svag?

Om jag är den som vet – kan jag säga att jag inte vet?

Om jag är den som hjälper – kan jag låta bli när hjälpen inte behövs?

Om jag är självständig – kan jag ta emot?

Om jag är en ledare – kan jag låta någon annan veta mer än jag?

Om jag känner mycket – kan jag låta det jag känner vara en upplevelse i mig utan att automatiskt göra det till en sanning?

Plötsligt ser jag att även de identiteter jag tycker bäst om kan begränsa mig.

Inte därför att det är något fel på dem.

Utan därför att jag slutar vara fri när jag måste fortsätta vara dem.

”Jag kan inte” kan också bli en trygg plats

Sedan kom nästa lager.

Jag började fundera på den motsatta identiteten.

Jag kan inte.

Det är lätt att höra den meningen som osäkerhet. 

Jag började undra om den ibland också kan skapa trygghet.

För om jag redan vet att jag inte kan behöver jag inte försöka särskilt länge.

Jag behöver inte vara nybörjare.

Jag behöver inte känna frustrationen över att inte förstå.

Jag behöver inte riskera att misslyckas.

Jag behöver inte känna mig dum.

Om någon annan kliver in och gör det åt mig behöver jag kanske inte heller ta fullt ansvar för det området.

Det betyder inte att jag medvetet smiter från ansvar.

Det är just det som är så intressant.

Jag kan verkligen tro att jag inte kan.

Varje gång jag undviker att försöka får min identitet fortsätta vara sann.

Därför har jag börjat lyssna annorlunda på orden:

Jag kan inte.

För ibland kanske den sannare meningen är

Jag har inte lärt mig.

Eller

Jag tycker att det här är svårt.

Eller

Jag blir osäker när jag inte förstår.

Eller

Jag vill egentligen att någon annan gör det.

Det är mycket ärligare meningar.

Framför allt lämnar de dörren öppen.

Det här har fått mig att tänka mycket på ansvar

Jag tycker att ordet ansvar ofta får en hård ton.

Som om ansvar betyder:

Skärp dig.

Gör det själv.

Du får skylla dig själv.

Det är inte det ansvar betyder för mig.

Jag börjar snarare se ansvar som möjligheten att svara på det jag har blivit medveten om.

Jag kan inte ta ansvar för allt som formade mig.

Jag kan inte gå tillbaka och välja om min historia.

Jag kan inte förändra allt människor har sagt till mig.

Jag kan inte förändra alla roller jag en gång tog.

När jag kan se dem idag händer någonting.

Nu vet jag.

Då uppstår ett val som kanske inte fanns tidigare.

Det är där mitt ansvar börjar.

Inte i skuld för den jag varit.

Utan i vad jag gör med det jag nu ser.

Det svåraste är kanske när identiteten fungerar

Det här har också slagit mig.

De identiteter som gör ont vill jag ganska snabbt bli av med.

De identiteter som fungerar?

De som ger mig uppskattning?

De som gör mig betydelsefull?

De som människor tycker om?

De är svårare att se.

Om jag hela mitt liv får uppskattning för att vara stark finns det kanske ingen anledning att undersöka vad styrkan kostar.

Om jag får uppskattning för att alltid hjälpa behöver jag kanske aldrig undersöka varför det är så svårt för mig att inte hjälpa.

Om människor behöver mig kan känslan av att vara behövd smälta samman med känslan av att vara värdefull.

Då kommer en mycket djupare fråga,

Vem är jag när ingen behöver någonting av mig?

Den frågan går rakt in.

För mitt värde kan inte bara finnas i min funktion.

Jag måste kunna ha ett värde även när jag inte producerar något för någon annan.

När jag inte hjälper.

När jag inte vet.

När jag inte löser.

När jag inte leder.

När jag bara är.

Jag ser också hur identiteter kan mötas och förstärka varandra

Det här tycker jag är kanske det mest fascinerande.

Jag skapar min identitet själv, men inte helt ensam.

Den skapas också i mötet med andra.

Om jag alltid är den starka kommer människor börja komma till mig när de behöver styrka.

Då förstärks min identitet.

Om jag alltid säger att jag inte klarar vissa saker kommer människor omkring mig kanske börja göra dem åt mig.

Då förstärks den identiteten.

Efter tillräckligt lång tid behöver ingen längre fråga hur det blev så.

Rollerna är redan fördelade.

Den ena gör.

Den andra låter den göra.

Den ena frågar.

Den andra svarar.

Den ena bär.

Den andra blir buren.

Båda kan känna sig fullständigt naturliga i sina roller.

Det är detta som fascinerar mig:

En relation kan hålla en identitet vid liv långt efter att identiteten egentligen har blivit för liten.

Då behöver ingen vara skyldig.

Jag behöver göra någonting synligt.

Jag vill inte längre bekräfta allt jag tror om mig själv

Det här är kanske min största insikt.

Jag behöver inte tro på varje mening jag säger om mig själv.

När jag hör:

Jag är sådan.

vill jag börja stanna upp.

Är jag det?

När jag hör,

Det där klarar jag inte.

vill jag fråga:

Vet jag verkligen det?

När jag hör,

Jag måste hjälpa.

vill jag fråga,

Måste jag?

När jag hör,

Jag klarar mig själv.

vill jag fråga,

Behöver jag verkligen göra det?

När jag hör,

Det där är inte jag.

vill jag fråga,

Eller har det bara aldrig fått vara jag?

Inte för att jag ska bli motsatsen till allt jag varit.

Det vore bara ännu en identitet.

Utan för att skapa lite mer utrymme.

För kanske är frihet inte att skapa en ny identitet

Det här är dit jag kommer just nu.

Jag behöver inte byta ut:

Jag kan inte

mot

Jag kan allt.

Jag behöver inte byta

Jag behöver andra

mot

Jag behöver ingen.

Jag behöver inte gå från att alltid hjälpa till att aldrig hjälpa.

Jag behöver inte sluta vara stark för att bevisa att jag kan vara sårbar.

Det är fortfarande identiteten som styr.

Jag vill någon annanstans.

Jag vill kunna säga:

Jag vet inte ännu.

Jag kan lära mig.

Jag kan be om hjälp.

Jag kan försöka själv.

Jag kan vara stark idag och behöva någon imorgon.

Jag kan hjälpa utan att ta över.

Jag kan ta emot hjälp utan att lämna ifrån mig mitt ansvar.

Jag kan förändra mig.

Framför allt,

Jag behöver inte längre använda min historia som bevis för vem jag måste fortsätta vara.

Sådan har jag trott att jag är

Kanske är det den meningen jag tar med mig ur allt detta.

Inte

Sådan är jag.

Utan

Sådan har jag trott att jag är.

Det finns en enorm skillnad mellan de två.

Den första stänger dörren.

Den andra öppnar den.

Sen bakom den dörren finns någonting som jag ännu inte vet särskilt mycket om.

Det tycker jag om.

För kanske behöver jag inte längre veta exakt vem jag är.

Kanske räcker det att jag blir mer uppmärksam på allt jag automatiskt säger att jag är.

Sen på allt jag automatiskt säger att jag inte är.

Jag kan börja se var jag själv håller min identitet vid liv.

Var jag låter andra bekräfta den.

Var jag bekräftar deras.

Var jag hjälper när jag egentligen borde låta någon försöka.

Var jag ber om hjälp när jag egentligen behöver våga försöka själv.

Var jag tar ansvar som inte är mitt.

Var jag sen lämnar ifrån mig ansvar som faktiskt är mitt.

Inte för att döma något av det.

Utan för att se.

För när jag ser har jag plötsligt ett val.

Där kanske, är det min verkliga frihet börjar.

Inte i att bli en ny människa.

Utan i att upptäcka att jag aldrig var tvungen att fortsätta vara allt det jag en gång lärde mig att jag var.

Susanna