Det är tryggt att vara i mottagande
För mig kom den liggande på sängen med tårarna rinnande längs kinderna.
Inte av sorg.
Inte av rädsla.
Utan av tacksamhet.
De senaste dagarna har livet visat mig något som jag inte riktigt varit beredd på.
Hur många människor som faktiskt finns omkring mig.
Hur mycket kärlek som faktiskt finns omkring mig.
Hur mycket stöd som finns när jag vågar se det.
Jag har under stora delar av mitt liv varit den som ger.
Den som hjälper.
Den som löser.
Den som hittar vägar när vägen inte syns.
Det har blivit en naturlig del av vem jag är.
De senaste dagarna har livet gett mig möjligheten att stå på den andra sidan.
Att ta emot.
Någonstans där brast någonting inom mig.
Inte för att jag var ledsen.
Utan för att jag för första gången på länge verkligen lät det landa.
Jag lät kärleken komma hela vägen in.
Jag lät omtanken komma hela vägen in.
Jag lät stödet komma hela vägen in.
Plötsligt förstod jag varför det ibland har varit så svårt.
För att ta emot kräver en annan sorts tillit än att ge.
När du ger har du kontroll.
När du tar emot måste du öppna händerna.
När du ger står du stadigt i det du kan göra.
När du tar emot behöver du lita på det som kommer till dig.
Kanske var det därför tårarna kom.
För någonstans såg jag att livet hela tiden försökt visa mig något.
Att jag aldrig har varit så ensam som jag ibland trott.
Att det finns människor som vill hjälpa.
Människor som vill ge.
Människor som vill finnas där.
Inte för att de måste.
Utan för att de vill.
När jag verkligen tog in det öppnade sig någonting i mitt hjärta.
En djup tacksamhet.
En ödmjukhet.
En stilla kärlek till livet självt.
Ibland är den största gåvan inte det vi får.
Utan att vi tillåter oss att ta emot det.
Kanske var det just det livet ville lära mig.
Att det är tryggt att öppna händerna.
Att det är tryggt att ta emot.
Att det är tryggt att låta sig älskas.
Tack Beathe för att du lärde mig att det är tryggt att ta emot.
Med kärlek Susanna
lägg dig ner och lyssna
?si=bKKgPyHtUwZ82Wzk