En kärleksförklaring till livet på Tellus

Susanna Ewerklou Författare

Del 5 av 5

Idag känns det så tydligt i mig.

Jag är inte här av misstag.

Jag är här för att uppleva.

Inte bara utvecklas.
Inte bara förstå.
Inte bara undervisa eller leda.

Uppleva.

Jag får känna hur marken håller mina steg.
Jag får känna hur luften fyller mina lungor.
Jag får känna värme mot huden och regn mot ansiktet.

Det är inget litet.

Det är ett mirakel som pågår i det tysta.

Jag får ha en kropp

Ibland stannar jag upp och bara känner det:

Jag får ha en kropp.

Ett hjärta som slår utan att jag ber det.
Ett nervsystem som registrerar världen.
Ögon som ser färg.
Hud som känner beröring.

Jag får känna sorg.
Jag får känna glädje.
Jag får känna kärlek.

Allt detta är möjligt
för att jag lever på en planet som bär liv.

Tellus är inte bara platsen jag befinner mig på.
Hon är förutsättningen för att jag ska kunna uppleva allt detta.

Det finns något djupt rörande i att vara människa.

Att få kämpa.
Att få lära.
Att få falla och resa sig.
Att få älska så mycket att det gör ont.

Jag får vara mitt i det.

Inte från avstånd.
Inte som observatör.

Utan genom en kropp som är byggd av jord, vatten och mineraler.

Jag är inte separat från planeten.
Jag är hennes uttryck – i mänsklig form.

Jag behöver inte stå på en bergstopp för att känna det heliga.

Det heliga finns i morgonljuset genom fönstret.
I ett glas vatten.
I maten som vuxit ur marken.
I en hand som möter min.

När jag verkligen stannar upp och ser det
kan tacksamheten nästan bli överväldigande.

Inte som en tanke.

Som en värme i bröstet.

Kanske är den djupaste andligheten inte att lämna jorden.

Kanske är den att säga

Tack.

Tack för att jag får vara här.
Tack för att jag får uppleva detta liv.
Tack för att jag får vara människa på denna planet.

Det är ingen liten sak.

Det är min kärleksförklaring.

Till livet.
Till kroppen.
Till marken under mina fötter.

Och när jag säger det
känner jag hur något i mig svarar

Ja.

Tack

Susanna