🌍 Att börja se planeten som är under mina fötter
Susanna Ewerklou 
Del 1 av 5
Jag har talat mycket om medvetande.
Om det som sträcker sig bortom det synliga.
Om strukturer och nivåer av förståelse.
Men något har landat i mig.
Det är dags att börja se planeten jag faktiskt står på.
Inte som en bakgrund.
Inte som en transportyta.
Utan som den kropp som bär min kropp.
Min kropp tillhör Tellus
Min kropp är inte placerad på jorden.
Den är gjord av jorden.
Det järn som finns i mitt blod
kommer från samma grundämnen som finns i jordens inre.
Kalciumet i mina ben
är mineraler som formats genom geologiska processer.
Vattnet i mina celler
är en del av samma kretslopp som rör sig genom hav och moln.
Jag är inte separat från planeten.
Jag är ett uttryck för den.
Kroppen är inte ett hinder
I många andliga sammanhang talar vi om att stiga upp.
Att höja frekvensen.
Att expandera bortom materien.
Men varje upplevelse jag har
sker genom ett biologiskt system.
Mitt hjärta slår.
Mitt nervsystem registrerar.
Mina lungor andas in syre som produceras av växter.
Det är inte mindre andligt.
Det är själva förutsättningen.
Kroppen är inte något jag ska lämna.
Den är porten genom vilken jag upplever allt.
Ett ömsesidigt beroende
Jag är helt beroende av planetens system.
Magnetfältet skyddar mig.
Atmosfären gör att jag kan andas.
Haven reglerar temperaturen.
Det är ett finjusterat samspel.
Och jag – med alla mina tankar och ambitioner –
är fullständigt beroende av att detta fungerar.
Det är inte skrämmande.
Det är ödmjukande.
Att landa istället för att fly
Kanske är den djupaste andliga rörelsen just nu
inte att lämna jorden.
Utan att landa i den.
Att känna hur kroppen bär jordens intelligens.
Hur mitt blod rör sig som havets rytm.
Hur mitt nervsystem är en del av ett större elektriskt nätverk.
Jag är inte en själ som råkat hamna här.
Jag är en medvetenhet som får uppleva sig själv genom materia.
Och materien är Tellus.
Susanna 🤍